Landhöjningen i Kvarken är cirka 8–9 mm per år och har stor inverkan på den omgivande naturen. Landhöjningen beror på den senaste istiden, som tog slut för 10 000 år sedan. Under istiden tryckte inlandsisen ner jordskorpan. När isen smälte började jordskorpan långsamt höja sig igen – ett fenomen som vi fortfarande kan observera i dag längs havsstränderna.
Landhöjning förekommer i hela Östersjöområdet, men är kraftigast i Kvarken. Trots att klimatförändringen höjer havsnivån stiger landet i Vasaregionen fortfarande snabbare än havet.
Inverkan på strandnaturen
Landhöjningen förändrar kontinuerligt strandlinjen i takt med att vattenlinjen långsamt flyttas längre ut. Ny mark blottläggs ur havet, där växtlighet och djurliv gradvis etablerar sig. Succession, det vill säga en stegvis förändring av artsammansättningen över tid, är en naturlig utvecklingsprocess längs landhöjningskuster.
Växtligheten bildar olika zoner längs landhöjningskusten. Närmast vattnet växer gräs och örter som är anpassade till att tidvis stå under vatten. Den örtartade växtligheten övergår i en buskzon med till exempel havtorn. Buskzonen övergår gradvis, ovanför strandlinjen, i lövskog där bland annat gråal, klibbal och olika viden förekommer. På torrare mark övergår lövskogen i grandominerad barrskog, och endast på de högsta områdena förekommer tall.
Igenväxning av stränder och sedimentering förstärker landhöjningens effekter.
Inverkan på bebyggda stränder
På bebyggda stränder syns inte samma naturliga zonindelning som på orörda stränder. Landhöjningen märks i stället genom att hamnar blir grundare och gamla bryggor hamnar långt upp på land. Den gör kustvattnen grundare och leder bland annat till behov av muddring av farleder samt till att hamnar måste flyttas och byggas om närmare djupare vatten.
I Vasa har hamnens placering ändrats flera gånger på grund av landhöjningen. Till exempel i Sunnanvik kan man se gamla stenkajer som numera ligger på torr mark. Tidigare havsbotten tas också i bruk som åker- och betesmark tack vare sin jämnhet och näringsrikedom.
Flador och glosjöar
Landhöjningen förändrar också havsvikar över tid. Till följd av landhöjningen avsnörs vikarna gradvis från havet och utvecklas först till flador och sedan till glosjöar. I början står havsviken ännu i förbindelse med havet. När landet höjer sig bildas en flada, som endast har en smal öppning till havet. När landhöjningen fortsätter omvandlas fladan till en glosjö, dit havsvatten endast mer sällan tränger in, främst vid stormar och högvatten. Till slut avskiljs området helt från havet, och våtmarksväxtlighet breder ut sig längs glosjöns stränder.
Flador och glosjöar är viktiga för den biologiska mångfalden, eftersom de erbjuder värdefulla livsmiljöer för många arter. De fungerar bland annat som lekområden för fiskar som abborre, mört och gädda. Dessutom är de viktiga rast- och häckningsplatser för fåglar och erbjuder skyddade livsmiljöer för insekter.
