Landskapsstrukturen i Vasa består av vattendelare, dalar och sluttningarna mellan dem. Landskapets grundstruktur bildas av ås- och kullkedjor samt dalgångarna mellan dem. En viktig del av landskapet är också havsstrandszonen och skärgården, som ständigt formas av landhöjningen.
Vattendelare och sluttningar
Kullarnas högsta delar, det vill säga vattendelarna, är flacka och låga och består ofta av steniga moränhöjder. De bildar ett omfattande nätverk som styr avrinningen längs de svagt lutande sluttningarna till de lägre dalområdena. Kullkedjorna löper huvudsakligen från söder mot norr.
Marken på kullarna är karg och näringsfattig. Berg i dagen förekommer också ofta på höjdernas toppar. Kullarna är skogbeklädda, och skogstyperna varierar från torra och karga moskogar på de steniga höjdpartierna till något frodigare friska moskogar på sluttningarna.
Dalar
Dalarna mellan kullarna är jämna och näringsrika områden med mäktiga lerlager. De togs i bruk för odling nästan genast efter att de stigit ur havet. I vissa dalar har landhöjningen skapat våtmarkssänkor eller små glosjöar som avsnörts från havet.
Dalarna sträcker sig som gröna kilar ända ner till havsstranden och fungerar som viktiga grönområden och ekologiska korridorer i stadsmiljön. Dalarna och deras strandnära delar utgör den mest frodiga och mångsidiga naturen i Vasa.
Tidigare gjorde de öppna odlingsdalarna landskapet tydligt och lätt att uppfatta. Numera håller en del av de tidigare åkrarna på att växa igen, vilket kan försvåra uppfattningen av landskapsstrukturen i framtiden.
Havsstrand och bebyggelse i landskapet
Havsstranden utanför Vasa är grund och förvandlas kontinuerligt till följd av landhöjningen. Stranden är skyddad av skärgården, men samtidigt blåsig och utsatt för variationer i havsvattenståndet. Bebyggelsen är i huvudsak placerad på kullar och sluttningar. Dalarna har oftast förblivit rekreationsområden eller obebyggda åkrar och våtmarker. Även de högsta klippiga områdena har i regel lämnats obebyggda.
